Min älskade Loke :-)

Nu ska jag skriva lite om min son, Loke. Han är min goding, i perioder väldigt trotsig och busig, men helt underbar. Han är envis, rolig och kramig. Hans personlighet märkte jag tidigt. Han var tidig i sin fysiska utveckling, han ålade och drog sig upp till stående när han var 6 ½ månad gammal, och gick när han var 10 ½ månad. Men han pratade sent. Om jag inte minns helt fel så sa han bara tvåordiga meningar när han var 2 ½ år. Nu pratar han bra, men han lärde sig för ett par månader sedan hur man säger "R".

Min busunge, när han är sig själv.

Hur som helst, sommaren 2009 sa Loke att han hade ont i magen. Detta pågick i ca två veckor, så till slut så tänkte jag att jag får väl söka för det då. Så jag ringde BVC, och frågade om det kunde vara laktosintolerans, men hon tyckte det lät mer som gluten i sådana fall.
Vi fick en tid för ett blodprov. Någon dag senare ringde läkaren upp och sa att Lokes värden var väldigt höga, och att han nästan var säker på att det var glutenintolerans han hade. Värdet skulle nog ligga på max 6 har jag för mig, men Lokes var på över 100.

Jag blev helt chockad! Hade ingen koll på vad glutenintolerans var överhuvudtaget, "nåt med mjöl", var det enda jag visste. Och att en kusin och två kusinbarn till mig hade det.
Jag fick plötsligt hundra frågor, men vi blev hänvisade till Borås lasarett för ytterligare utredning.
Vi fick hem en kallelse där det stod bland annat att de skulle göra en tunntarms biopsi på Loke. Jag misstänkte att de tänkte köra ner en slang i halsen på honom, något jag själv har världens fobi för, så jag ringde genast till barnmottagningen dit han skulle för att prata med dem.
Jag var orolig för hur undersökningen skulle gå, och bad att de skulle söva Loke, men inte, "det brukar gå så bra så", svarade tjejen, och förklarade att de inte vill söva i onödan, och det görs inte i Borås, utan på Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg. Det var ett par månaders väntetid dit, så det var ju inget alternativ enligt henne.


Jag hade sådan ångest för det som skulle ske med min son, usch, svårt att beskriva hur jag kände, men det var hemskt. Men alla runt omkring sa att jag var ju tvungen att se till så att det blev gjort, för Lokes skull. Och det förstod jag också, innerst inne. Men jag ville inte utsätta honom för något sådant hemskt.


Dagen för undersökningen kom, och vi gick till barnmottagningen, Loke, jag och Peter. Livia låg i min mage, jag var gravid i vecka 14 tror jag.
Väl där fick Loke något lugnande medel, och de förklarade hur det hela skulle gå till. När slangen väl var nere skulle han röntgas för att se om den var på rätt plats, och i sådana fall skulle de knipsa av en bit av tunntarmen för att skicka den på biopsi.


Loke fick lugnande, blev påverkad, skrattade och det såg ut som att han hade fått i sig ett par öl... Vi gick ner till röntgen, han fick sitta i Peters knä. I början gick det bra, men sedan fick han syn på röntgen kameran och snedtände på det lugnande medlet, och började skrika och gråta. Vi fick hålla fast honom och någon tvingade ner slangen. Det lät som om han inte fick någon luft, han fick lite panik och det lät som om han skulle spy... Jag fick också lite panik av att se vad han fick genomlida, och strax därefter skulle han röntgas, så jag fick gå ut och vänta, eftersom man inte får vistas därinne när man är gravid. 

Där satt jag, mitt i mina humörsvängningar, grät, och hörde hur min son skrek i förtvivlan och bara ropade "mamma, jag vill att mamma ska va här"...

När jag äntligen blev insläppt i rummet igen slängde sig Loke runt min hals. Det var en skön känsla att äntligen kunna skydda honom mot allt ont...
Strax därefter berättade läkarn att de hade försökt att ta en provbit från tarmen 6-7 gånger (fler än de brukar), men ändå inte lyckats...GRRRRRRR, nu var jag arg och besviken!

Tänk att han fick genomlida allt hemskt, helt i onödan! Så efter detta var det bara att invänta en tid från Drottning Silivias barnsjukhus i Göteborg, då han skulle sövas...den tiden jag ville haft från början, men som det var låååång väntetid till.

Drottning Sivlias barnsjukhus
Dagen för sövningen kom, och det gick bra. Det jobbigaste var när vi kom dit, och Loke som givetvis var rädd för sprutor och allt annat vägrade. Till slut fick Peter hålla fast honom i sin famn, medan läkaren höll masken mot hans ansikte tills han somnade. Det var jobbigt att se att hans ögonrörelser blev långsamma och att han bara somnade in.

Vi fick gå ut och sätta oss för att vänta på att det skulle bli klart. Det tog drygt 30 min. Sedan kom de ut och hämtade oss, och vi fick sitta bredvid hans säng på uppvaket. Där låg min prins och sov, i sina svarta mjukisbyxor och en vit liten sjukhusrock, med en syrgasmask framför ansiktet. <3 Det tog ett par minuter innan han ville vakna.

När han börjat piggna till lite fick vi komma tillbaks till avdelningen vi var på först. Där fick han äta piggelin, och sedan pannkakor. Han fick också en liten låda med några plåster och sjukhusleksaker. De tog bort nålen han hade i handen, och efter en stund fick vi åka hem igen. Han var så duktig, min lille Loke. Jag är stolt över honom!


Nu, snart två år senare mår Loke bra igen. Men det har varit en lång väg hit, med mycket magont. De senaste månaderna har varit ganska bra, nu säger han bara att han har ont i magen kanske en gång i veckan.