Måndag 27 aug
Känner mig inte på något sätt gravid. Det enda skulle väl isf vara metallsmaken jag kände i munnen en dag förra veckan. Samt lite huvudvärk. Men det behöver ju inte bero på det.
Onsdag 29 augusti
Idag när vi ändå var inne i Fristad så sprang Peter in på Apoteket och köpte ett test. Lika bra att veta kanske. Eller jag vet nog redan, min mens är bara sen när jag är gravid. Fast jag känner inget, så jag intalar mig fortfarande att jag inte är det.
Tog testet på kvällen när alla barn sov. Frågade Peter vad han trodde, och han sa att jag nog inte var gravid.
Doppade stickan, och sen var det bara att vänta...2 minuter. Jag var lite skakig och fick ont i magen.
Tittade noga i papperet man fick med för att kunna läsa av testet rätt. + betyder gravid...
Klockan pep och jag vände på stickan...och jag är gravid!
Fick sådan ångest och blev orolig i magen, såg bara framför mig 9 långa månader av graviditet samt oro för den och den avslutande jobbiga och hemska förlossningen!
När jag ser på mina fina barn så känner jag att jag lätt kan tänka mig fler, att få känna den gränslösa kärleken till en till liten goding. MEN, det som gör att det känns jobbigt är som sagt vad man ska behöva gå igenom för att få bebisen.
Trots allt så när vi gick och la oss den kvällen så kändes det lite bättre. Jag får helt enkelt ta det som det kommer, alla dessa gravidkrämpor. Det löser sig.
4 september
Den första chocken har lagt sig och det känns ok att vara gravid. Så länge jag slipper illamåendet framförallt. Det har börjat komma lite grann. Samt hungern.
Jag har inga ömma bröst däremot, det som alltid står med bland grav symtom. Men det har jag inte haft med något barn.
Ibland när jag har fullt upp kan jag tom glömma av att jag är gravid en liten stund. ;-)
Kan faktiskt erkänna att jag ser fram emot folks kommentarer om hur många barn vi har, frågan om ifall vi ska befolka världen osv...
Efter den tolfte v försvann illamåendet och jag kände mig inte gravid längre. :)
December
Det är några få som vet om att jag är gravid nu, och alla tror att det är en tjej därinne, även jag och sambon. Min känsla har ju visat sig stämma de andra fyra gångerna, så jag skulle bli förvånad om den inte gjorde det den här gången. Ser fram emot ul, samt ev ett könsul. Dock känner jag mig lite orolig för hur bebisen mår då jag ännu inte känner sparkar efter 18 fulla veckor.
10 december
Så var det dags för det efterlängtade ultraljudet. Vi hade båda sett fram emot det, men Peter var tvungen att jobba, så jag fick gå dit själv.
Min snälla kusin T ställde upp och följde med som barnvakt åt Maximilian medan jag var inne på ul.
Lite nervös var jag, hoppades så att allt skulle vara bra och att jag kanske kunde få se en liten skymt av könet...jag kände mig mer och mer säker på att det blir en tjej denna gången. De som vet om graviditeten har också gissat det. :-)
När bm hade kollat av så att allt såg bra ut så råkade jag skymta nåt som konstigt nog såg ut som en pung..? Hm, jag som trodde helt säkert att jag kunde känna vilket kön bebisen i min mage hade efter att jag haft rätt de andra fyra gångerna fick det inte att stämma..? En pojke?? Kunde det vara så??
Jag frågade bm om hon såg det, och ja, det kan det ha varit svarade hon, men la genast till att hon är dålig på att se könet.
När jag gick därifrån trodde jag fortfarande att det var en tjej, men ett litet uns av tvivel hade minsann satt sig i mina tankar...
Samma kväll kände både jag och Peter att vi var så nyfikna på att veta könet, så vi bokade ett privat ul dagen efter i Göteborg. Då skulle ju han också få vara med och se på vår lilla bebis. :)
11 december
Vi lämnade alla barn hemma hos min mamma och åkte ner till Göteborg. Nyfikenheten var enorm, är det ingen liten tjej där inne i magen??
Vi valde att gå till Emma ultraljudsklinik igen, för tredje gången. Vi var där i nov 2009 och sommaren 2011.
Väl där inne bad jag bm att vi själva skulle få gissa könet först, innan hon avslöjade det.
Hon zoomade in, och återigen tyckte jag mig se en pung och en snopp, så jag chansade på pojke, men Peter sa flicka. Hon bekräftade att det var som jag trodde, vi ska få en pojke till! :))
Sen såg vi alla tre tydligt hans lilla kön, men hela vägen hem var jag tveksam, det stämde ju inte alls med min starka känsla?
Vi är båda jätteglada att allt verkar bra och att det blir en lillebror igen, framförallt blir det roligt för Maximilian då det bara kommer att skilja 1,5 år på dem. :)
21 januari
I vecka 20 nånting var det svårt att dölja magen, så många frågade om det var en till liten på gång, och jag svarade att det var så. Konstigt nog så har vi bara fått positiva kommentarer denna gången...trodde det var jobbigare för folk ju fler barn man skaffade... ;)
Min smärta i ischias kom som ett brev på posten och har tyvärr bara blivit värre.
Nån v senare började jag även känna av foglossning nere i ryggen, samt ont på en viss punkt i magen, men dessa besvär hade jag ju även förra gången, så jag misstänkte att de skulle komma igen.
Jag har även börjat känna av mina åderbråck på ena smalbenet, de gör riktigt ont vissa stunder, för att inte nämna hur tråkiga de ser ut... :(
Jag mådde iaf jättebra från v 12-20 nånting.
Hoppas bara att det inte blir mkt värre, det är ju 15 v kvar...
Nu är det en väldigt bra period också, då jag känner rörelser inifrån magen många gånger om dagen, så mysigt. :)
15 mars
Jag är verkligen dålig på att uppdatera min blogg...tycker inte att jag hinner, det är fullt upp hela tiden.
Nu har jag iaf gått 32+5 v. Jag mår bra förutom att jag kännt mig väldigt trött ett tag nu, men det kan ju berott på förkylningen jag fick förra veckan, för nu känner jag mig lite piggare. Foglossningen har inte blivit värre, nästan tvärtom. :-) Dock har jag en massa förvärkar, så fort jag lägger mig ner kommer dem.
Snart är det bara 7 v kvar tills vi får träffa vår bebis, nu längtar vi och undrar hur han ser ut och är. :-)
Det mesta är ordnat inför ankomsten, bilstol, takvagga, babysitter och kläder har vi efter de andra små, så nu är det bara att packa BB-väskan och hoppas på det bästa. ;-)
Hittade den här fantastiska bilden på google, så vackert. :-)
6 juli
Nu var det ett tag sen jag skrev igen...dagarna går fort och det är knappt en lugn stund då man hinner sätta sig ner. ;-)
Nu är vår minsting redan två månader så det känns som att det är dags för en förlossningsberättelse.
Här kommer den;
Bebisen var beräknad till söndagen den 5/5.
Jag tänkte att jag kanske för första gången kunde få ett par dagar tidigare pga tre ganska täta graviditeter...men datumet började närma sig...
På fredagen, två dagar innan var det mammaträff för sjuåringens klass mammor, visste inte om jag skulle gå men till slut valde jag att göra det, bättre att ha roligt under tiden man bara väntar. ;-) Kvällen var trevlig och jag kände ingenting.
Lördagen kom och samma sjuåring skulle spela fotbollscup ett par mil bort. Sambon var tvungen att vara med hela dagen, men eftersom jag var osäker på om jag ville vara där lika länge så tog jag egen bil, vilket var lite jobbigt då det blev en stund bakom ratten.
Det gick bra för laget, så trots att jag var lite nervös för att det skulle sätta igång så blev vi kvar hela dagen. Detta trots att det var galet intensivt med en 1½ åring och en 3-åring som klättrade upp och ner för läktarn hela dagen.
Ingen bebis den dagen heller. Kom alltså inte att få tidigare...
Kl 2 samma natt vaknade jag och kunde inte somna om. Kände inget, men efter en timme fick jag lite ont i magen. Kunde det vara en värk, eller var jag bara nervös inför förlossningen?
Bara att vänta å se.
30 min senare gjorde det ont igen. Tänk om det var på gång?
Det fortsatte så ett par timmar och eftersom jag har sån ångest för förlossningar så tänkte jag att jag inte skulle dra ut på oron. Bättre att se till å få ut ungen så snart det bara går! ;-)
Vid 11-tiden gick vi ut på en promenad, sambon tog Livia och Maximilian i syskonvagnen och mig fick han släpa på. Vi gick ganska långsamt, och var 20-30:e min fick jag stanna till för att vänta ut en värk.
Vi kom hem och Peter grillade lite, och vid 14 åt familjen glatt å pratade om allt och inget medans jag fick tätare värkar. Plötsligt var det 8 min mellan och jag blev stressad för det kan ju gå fort.
Snabbade på ungarna lite och skickade iväg dem med Peter för att lämnas hos min mamma.
Efter det fick jag ingen stark värk på över en halvtimma, så jag ringde min mamma och sa att de kunde ta det lugnt, det kanske inte skulle bli nån bebis idag iaf? Kändes nästan dumt och onödigt att vi lämnat bort barnen, vi gör ju sällan det.
Peter kom hem och jag undrade vad vi skulle göra när vi var helt barnlediga?
Jag gav mig inte, tänkte att jag nog ska få igång värkarna så jag började dammsuga och tvätta fönster. Peter gick och la sig för att kolla på hockeyn och frågade om jag skulle göra honom sällskap.
Städade lite till och andades igenom värkarna. Tänkte innerligt på just andningen som alla pratar om. Jag kände att det här fixar jag, ska klara av detta genom att slappna av och fokusera på andningen. Blev riktigt stolt över mig själv att jag klarade det så bra ändå.
Efter en stund kände jag efter och insåg att jag var jättetrött då jag vaknat kl 2...så jag gick och la mig vid TV:n. Där fick jag en rejäl värk och precis när den började avta så kände jag hur det small till i magen, och vattnet gick.
Jag rusade på toa, Peter ringde förlossningen som sa att vi skulle komma in ganska snart. Klockan var då 15.30.
Jag ville inte vara inne på sjukhuset för länge, så jag ville inte åka in...men men, lika bra att få det överstökat, så vi började packa ihop allt. Just då fick jag tre värkar med 2 min mellanrum. Blev lite stressad och insåg att vi borde nog åka in iaf.
Skyndade ut till bilen och nästa värk kom först efter 14 min...hm, hade det avstannat nu?
När vi kom in kom värkarna fortfarande lite oregelbundet, men blev allt starkare.
Jag bad om att få komma direkt till ett förlossningsrum för att slippa undersökningsrummet samt att jag ville ha nåt som kunde göra det mindre smärtsamt, ville allt bli lite groggy nu. ;-))
Kl 16.17 var vi inne i rum 1, 4-5 cm var jag öppen. Det gjorde ont som f-n och strax därefter kom en annan bm och sa att jag var öppen 7 cm, men att det bara var att köra på.
Det blev galet intensivt men efter 4 min krystvärkar kom vår bebis ut kl 16.59.
40 min på förlossningen var alldeles lagom. ;-)
Helt otroligt vilken lycka man kände!!! Älskade lille killen. <3
Efter lååång väntan fick vi äntligen veta hur stor han var...eller nästan iaf. 52 cm och ca 3500 g (vågen funkade tydligen inte... :-(( ). Den bästa förlossningen jag varit med om och den bebis som vägde minst var han. ;-)
