Är det något i världen som gör mig ledsen så är det hans celiaki. Och nu när jag är gravid så blir jag inte mindre känslig. Jag börjar nästan gråta så fort han nämner att det är jobbigt. Så jag försökte trösta honom, men vad säger man?? Du kommer tyvärr alltid att vara det lilla älskling, men det finns ju värre saker... Ja, det finns det, men samtidigt är livet så orättvist. Det finns så många barn som inte har någon sjukdom eller annat större problem alls. Så varför just min son? Han är pollenallergiker och glutenintolerant, och har blivit utsatt för det största sveket en förälder kan göra.
För att inte nämna den jobbiga utredningen innan vi fick svar på om han var glutenintolerant eller inte. Det är en annan historia, men är det värsta jag har varit med om i hela mitt liv. Att som mamma stå å se på när ens barn skriker hjärtskärande efter en, men man kan inte göra något!
De värsta tillfällena i vardagen är då han blir ledsen pga att han särbehandlats. Han är otroligt duktig och kan ta det mesta, men det gör så ont i mig, att det inte går att beskriva ibland.
Till exempel så var han på ett barnkalas hos en kompis. De bowlade och hade jätteroligt, men när glassen kom fram på bordet så började det. En enorm bytta var det, och killen som serverade den skojade med barnen och sa att allt ska vara slut. De jublade och tyckte det var bra förstås. Men då fick jag ta ner Loke till verkligheten och säga till honom att han inte kunde äta den glassen (han är även känslig mot för mkt laktos än, tror vi). -Du får en Piggelin... (för det var vad de kunde erbjuda istället)... Han tog det ganska bra, men man såg i hans ögon hur besviken han blev.
När vi skulle börja gå hemåt så såg jag att det började delas ut godispåsar, så jag försökte skynda på innan Loke såg det. Men vi hann inte, så Filip kom fram till Loke med en Tom & Jerry påse (jag vet att den inte funkar), och jag hörde Loke svara honom att han måste kolla med sin mamma först om han kan äta den. Fan, tänkte jag, jag vill inte säga nej till honom... Så kom lilleman fram till mig med tårfyllda ögon och sa typ, -Mamma, Filip frågade om jag ville ha en godispåse, men jag kan väl inte äta den? Jag har inte sett honom så sårad under dessa 1 ½ år som han har varit glutenintolerant. Min älskade Loke! Jag förstår hur jobbigt det är att vara 5 år och aldrig ha samma möjlighet som "alla andra" barn. :-(((
Måste tillägga att Filips mamma var jättebra, hon ringde och frågade vad Loke kunde äta, pratade med bowlingen osv, men råkade missa godispåsarna, så i detta fallet kände jag mig inte arg på henne, utan på situationen med gluten. Plus till henne som verkligen försökte!
Jag hoppas att glutenintolerans i framtiden blir mer uppmärksammat, så att utbudet av maten blir bättre samt att folk känner till det, så det inte behöver bli så mycket missförstånd.Här är celiakiförbundets hemsida, för er som vill veta mer. www.celiaki.se
Det är inte lätt när de gäller de små. Det gör ju så otroligt ont i mammahjärtat! Jag hoppas innerligt att Phille inte får min laktosintolerans. Att behöva neka honom glass när alla andra får, förklara att han inte kan äta av tårtan etc.. Tur att just det laktosfria utbudet blivit bättre på senare tid för när jag var liten fanns inte nått.
SvaraRaderaHoppas att även utbudet med glutenfria produkter blir bättre!
Ja, vi hoppas han slipper. Är du mkt känslig? För idag är det ju väldigt vanligt med just laktosintolerans, och som sagt, produkterna är ju jättebra. :-)
SvaraRadera